Medan jag nu sitter och skriver, så flyger högst civiliserade människor över mig och försöker döda mig.” Så beskriver George Orwell känslan när tyskarna bombade Storbritannien under andra världskriget. ”Jag är övertygad om att de flesta av dem är snälla och laglydiga medborgare som aldrig skulle drömma om att mörda någon i sina privata liv”, fortsätter han.

Orwells beskrivning dyker upp i mitt sinne när jag inser att Donald Trump har vunnit det amerikanska presidentvalet. För det är ingen tvekan om att Trump själv inte är någon hjärtevarm människa. Men vad ska man säga om de nästan 59 miljoner människor som röstade på honom? Rimligen vill de flesta av dem väl.

Slutsatsen att USA har blivit fascistiskt är därför inte den som har mest som talar för sig, även om Trump har uttalat sig på ett sätt som fått utkantsgrupper att jubla. Rasismen är inte så stor eller så organiserad som bilder i media på lokala hatgrupper kan ge sken av. USA har 319 miljoner invånare och Jack Levin vid Northeastern University har beräknat att rasistiska hatgrupper i USA har färre än 50 000 medlemmar. Som jämförelse kan nämnas att republikanska partiet har över 30 miljoner medlemmar och vapenlobbygruppen NRA hävdar sig ha 5 miljoner. Den amerikanska grenen av Amnesty har 350 000 medlemmar. Fascismen är en liten företeelse i det politiska USA.

Å andra sidan är det svårt att hävda att det är Trumps politik i stort som lockar folk, för han har lagt fram få konkreta förslag. Han har lovat att tillsätta en konservativ domare i högsta domstolen, han vill montera ner den nya sjukförsäkringen, Obamacare, och han vill avreglera ekonomin och minska handeln. Men detta utan att säga så mycket mer än så.

Så personligen får jag känslan av att det är Trump själv som är grejen. Någon har kallat det han gör för ”identitetspolitik för vita”. Och jag tror att det ligger mycket i den saken. Trump är nog mycket av en tillflykt, en reaktion, på hur USA ser ut i dag. För hur man än bedömer saken från svensk horisont så har den amerikanska vänsterns program vunnit vissa framgångar de senaste åren.

  • Homosexuella får tjänstgöra öppet i militären sedan det tidigare systemet ”dont ask – dont tell” skrotats.
  • Homosexuella får gifta sig.
  • USA har haft sin första president som inte är en vit man.
  • En mer omfattande sjukförsäkring har införts, något som många konservativa hävdar är socialism.
  • Drogpolitiken har börjat liberaliseras. På valnatten röstade Kalifornien, Nevada och Massachusetts ja till att göra bruk av marijuana legalt.

Allt detta skapar givetvis ett annat USA än det som de stora konservativa och kristna grupperna vill se. Lägg därtill att frågor som vapen och abort fortfarande är enormt stora hos dessa grupper. Och Hillary Clinton är känd förkämpe för kvinnors rättigheter och vill ha vissa (små) inskränkningar i rätten att bära vapen.

Till skillnad från Hillary Clinton är kandidaten Donald Trump en trygg figur för konservativa människor. Han ser ut som de tycker att en president ska se ut: Han är man och vit. Och även om han uttrycker sig klumpigt så uttrycker han det dessa människor vill höra.

Men jag tror inte att det räcker. Det finns en sak till som vi måste vara medvetna om och i den finns kanske den tuva som välte lasset: Klassfrågan. För detta ser på många sätt ut som ett klassval. De rika områdena i USA röstade på Clinton, de fattiga på Trump. Efter finanskrisen ökade den amerikanska arbetslösheten snabbt till 10 procent, den är nu nere i 5 procent, ungefär som innan krisen. Men det är en arbetslöshet som bär väldigt ojämnt. Enligt Bureau of labor statistics är sysselsättningen i stadsområden i dag uppe i 103 procent av nivån innan krisen. I områden utanför städer har den hasat sig upp på 97 procent av nivån innan krisen. De har alltså inte fått tillbaka de jobb de hade innan, och de befann sig redan då i ett läge då många kände att samhället övergivit dem.

Om man tittar på en karta är det detta som är det delade USA – inte ideologiska linjer, utan ekonomiska och geografiska. För demokraternas USA är den rika medelklassens USA. Hillary Clinton vann åtta av tio av de rikaste delstaterna, inklusive New York, Massachusetts och Kalifornien.

För att återkomma till Orwell och tyskarnas brist på ondska: Hitler tog makten i kölvattnet av en ekonomisk kris. Tyskarna var inte onda, men många var desperata. Det är nog på samma sätt i USA. De som inte har varit med på tåget när den amerikanska ekonomin växer är de som också har röstat på Donald Trump.

Så vi bör nog sluta att inrikta oss på frågan hur vi ska kväsa den amerikanska fascismen och fundera på hur ett modernt samhälle skapar plats och möjligheter för alla. Även vit arbetarklass.

Debattera du också!

Ett debattinlägg på #GRÖNT ska vara kort och kärnfullt. Beroende på ämne är 2 000 till 4 000 tecken inklusive blanksteg lagom. Tänk på att ha en tydlig vinkel på den fråga som du vill debattera. Det är redaktionen som avgör vilka artiklar som publiceras.Innehåll från #GRÖNT kan komma att publiceras i en kortad version eller i sin helhet i papperstidningen.

Vi publicerar gärna kritik men tillåter inte personangrepp eller kränkande innehåll. Ibland ger redaktionen någon rätt att svara under rubriken Svar direkt i samma inlägg.

Vill du skicka in ett eget debattinlägg? Läs mer under Debattera på #GRÖNT.

Skicka ditt debattinlägg till gront@mp.se.