Vid årsskiftet var det bilderna och uppgifterna om nerbrända samhällen och döda djur i Australien. Innan dess brinnande regnskog i Amazonas. För mig var det värsta att se bilderna på barn som fick spendera sitt nyår på stranden som satte det djupast spår. Barn på flykt undan lågornas grymma framfart. Det enda stället där de kunde få någon trygghet var sittande i sanden nära vattnet. Föräldrar fick skydda sina barn från att andas in röken. 

Barn ska inte behöva fly för sina liv. Inget barn ska leva med minnet av att ha behövt söka skydd på en strand.

I den här världen är det lätt att hoppet också brinner upp. Att förfärade känslor ersätts av uppgivenhet inför krisens omfattning och  storleken på vårt uppdrag att rädda den här planeten. I klimatdebatten finns de dem som ägnar sin tid åt att klaga på begreppen som används. Flygskam, klimatångest, köttbanta. Jag struntar faktiskt i vilka ord som används, bara det leder till politisk handling. Beslut för beslut. Varje dag. För det är precis det som planetens motståndare fruktar mest av allt. Att vi ger människor både hopp och verktyg för att leva i ett fossilfritt samhälle. 

En miljöpartist med sträckt rygg är fossilkramarnas värsta mardröm och planetens dröm. 

Förra året varnade Putin för den växande förnybara energin eftersom det skulle undergräva Rysslands ”nationella intressen”. Donald Trump blir så pressad att han måste håna Greta Thunberg och här hemma vill moderaterna sänka skatten på fossila bränslen som importeras från skurkstater. 

Det här är de fossila förlorarnas sista suck. De är livrädda för oss och greppar de sista halmstrån som sticker upp ur oljan. Hopplösheten är fossilkramarnas favoritmat.

Vi är precis i början av nästa kapitel i mänsklighetens utveckling, där vi skapar ett grönt, hållbart samhälle byggt på mångfald och öppenhet. Vi vet av historien att vi människor faktiskt kan förändra oss snabbt. Precis som att vi snabbt kunde gå över till att bygga vårt samhälle för fossilberoende bilar i stället för häst och vagn så kan vi också snabbt byta spår till ett modernt, fossilfritt samhälle där vi håller oss innanför naturens ramar. Det betyder inte att det kommer att bli enkelt, men vi kan i alla fall veta att det inte blir så svårt som de konservativa domedagsprofeterna säger. 

Hopp och självförtroende är det värsta de fossilkramande krafterna vet. En miljöpartist med sträckt rygg är deras värsta mardröm och planetens dröm. 

Så låt oss sträcka på ryggarna och känna stolthet över att vi faktiskt erbjuder en modern väg ut ur fossilberoendet och förstörelsen av vår planet. Vi kommer att få gott om sällskap på hoppets väg, tro mig.