Alla länder är unika, och Sverige är det på sitt speciella sätt. I globala undersökningar sticker vi ut på många områden, inte minst när det kommer till våra värderingar. På den numer väletablerade GAL/TAN-skalan där GAL står för ”grön, alternativ och liberal” och TAN för ”traditionell, auktoritär och nationalistisk” återfinns Sverige ganska ensamma uppe i GAL-skalans topp. Det gör mig stolt. Vår kultur och vårt samhälle genomsyras av jämställdhet, humanism, nytänkande och av en genomgripande hållbarhetstanke. Värderingar att hålla i när det blåser.

När jag gav mig in i politiken, för bara drygt tio år sedan, togs dessa värderingar för självklara. Det var de som, om några, kunde kallas ”svenska värderingar”. Men nu verkar vårt land gå igenom en identitetskris. Gamla värderingar ifrågasätts i en rasande takt. Komplicerade problem ges förenklade svar, även av de etablerade partierna. Tilliten till samhällets förmåga att lösa problem undergrävs ständigt av högljudda debattörer, och en ny politisk skala börjar skönjas med populism i den ena änden och tilltro till rättsstaten i den andra. En stor del av de politiska partierna rör sig mot populismen och allt färre vågar stå upp för demokratiska processer. Det är en allvarlig utveckling på mycket kort tid.

Oro, missnöje och bristande tillit är grogrunden för populism

Sverige står inför utmaningar. Vi kan alla se att det många gånger är tufft att leva på landsbygden och att den organiserade kriminaliteten i vissa förorter och städer blir allt grövre. Oro, missnöje och bristande tillit är grogrunden för populism och under de senaste tio åren har vi sett hur Sverigedemokraterna har gjort det till sin affärsidé att utnyttja detta för att sätta svaga grupper mot varandra. Det enkla svaret på tusen komplexa frågor har varit att det är invandrarnas och ”vänsterliberalernas” fel. SD:s populistiska kampanjapparat som bygger på att vidga tillitssprickor till raviner mellan såväl politiker som forskare och så kallat vanligt folk har varit allvarliga i sig, men fram tills nyligen var de ensamma om detta. Andra politiska partier sjönk inte till deras nivå. Nu förändras detta. 

På punkt efter punkt har vi sett hur både Moderaterna och Kristdemokrater vänt kappan efter den högerpopulistiska vinden. Det har skett en skarp positionsförflyttning från Alliansens liberalism till Sverigedemokraternas högerpopulism, rätt in i det bruna fältet. Splittringens torgförare har gått från en till tre. 

För mig och för oss som parti är det så viktigt att det nyformade brun-blåa blocket inte får vinna makt i det här landet. För det tar lång tid att bygga upp ett samhälle där allas rätt respekteras, där jämlikhet är en överordnad strävan, där feminism är ett adelsmärke och där klimatfrågan genomsyrar all samhällsutveckling. Det går däremot snabbt att riva ned. 

Nu, mer än någonsin, måste vi gröna framhäva hela den gröna visionen. De tre solidariteter vår ideologi vilar på är vad som kan sy ihop sprickorna i det här samhället och göra det helt och hållbart. Solidariteten till naturen och kommande generationer är inte nog, vi måste visa att vi är rättvisans och jämlikhetens parti som ser till landsbygden som går på knäna, till de gamla som behöver vård och de nyanlända som behöver en ärlig chans. Det är grön politik. Det är värderingar att stå stadigt med när det blåser iskalla vindar.