Miljöpartiets andra kvinnliga språkrör, Eva Goës, slår på videokameran och avfyrar ett stort leende när hon konstaterar att vi matchar varandra i gult. Glädjen och närheten till skratt smittar av sig genom hela vårt samtal. Det var språkrören Eva Goës och Birger Schlaug som tillsammans ledde Miljöpartiet in i riksdagen 1988.

– Vi dansade in i riksdagen. Människor i Sverige ville ha en förändring och röstade in oss trots att vi inte lovat guld och gröna skogar – endast gröna skogar!

Eva berättar att hon under hela sin uppväxt varit omgiven av starka kvinnor som inspirerat henne. Både hennes mamma och mormor blev tidigt änkor och ensamstående med flera barn. Genom hennes mamma och mormor  fick Eva de grundvärderingar hon burit med sig, om miljö och fred, öppenhet och omtänksamhet. 

– Mormor skötte ett litet jordbruk i Nordnorge och var den klokaste jag visste! Somrarna i Norge har präglat min syn på livet. Här tog man tillvara på jorden och naturen. Jag lärde mig vad livskvalitet är: ren luft och rent vatten. Och att alla människor behövs, hur små de än är, berättar Eva Goës.

Hösten 1981 flyttade Eva och hennes make Stefan Goës till Härnösand. De var båda engagerade i motståndsrörelsen till kärnkraft och besvikna på de etablerade partiernas politik. Genom en annons i tidningen hamnade Eva, Stefan och deras yngsta barn Anna på ett möte med det nya Miljöpartiet. I handen fick de ett idéprogram. Eva Goës minns att hon läste igenom alla punkterna och tänkte, “det stämmer och det stämmer och det stämmer”.  

Om Eva Goës 

Ålder: 74 år

Bor: I Härnösand

Favoritmusik: Hoola Bandoola Band. Som nyförälskade spelade vi Hoola Bandoola till förbannelse – speciellt albumet Vem kan man lita på?

Senast lästa bok: När kräftorna sjunger av Delia Owens.

Gör: Vice ordförande i Härnösands energi- och miljöaktiebolag (HEMAB), Valberedningens ordförande, Registeransvarig, Webbansvarig och  Medlemsvårdare som uppmärksammar medlemmar i glädje och sorg.

Om Klimatångest: “Det är inte konstigt att människor känner klimatångest. Vi måste ta tillvara på goda krafter, som Greta till exempel, hon är helt fantastisk. Vi behöver ge unga människor ett hopp och vi behöver prata med dem. Jag har varit på alla Fridays for Future före pandemin och startat Grön Ungdom här i Härnösand.” 

 

– När jag såg alla de fantastiska idépunkterna som fanns i programmet var det bara att säga, “ja”, för mig. Det var så mycket som bara klingade rätt. Det var aldrig en specifik fråga, utan det var allt, konstaterar hon. 

Med rasande fart närmar sig valet -82. Eva blir övertalad att stå på landstingslistan. En månad före valet lyckas Miljöpartiet hyra en tillfällig lokal, mittemot biblioteket och teatern. 

– Vi hade en fantastisk valrörelse. Anna, mitt yngsta barn, var knappt ett år och var med överallt. Hon var sockersöt och kröp runt i lokalens skyltfönster som en levande skyltdocka. Alla som passerade ville komma in och prata, skrattar Eva. 

Och inget kunde stoppa deras lokalavdelning. Inte ens när alla valutskick slängdes i en portgång intill en gammal källarlokal. Miljöpartiet och dess gröna anhängare skaffade snabbt nya valutskick med valsedlar och cyklade själva ut och la dem i postlådorna. Som enda lokalavdelning i Härnösands län lyckas de ta sig in i kommunfullmäktige 1982. 

“Jag minns alla sängar jag sovit i, alla miljöpartister jag bott hos, och alla nya människor jag träffat.” 

Optimistisk, påläst och organiserad sätter Eva Goës fart på kommunen. Tillsammans med sina partivänner kämpar de mot atomsopor i Godmark, ett par mil bort. De får även igenom en satsning på vätgas inför kommunens 400-årsjubileum och de inför praktisk ekologisk utbildning i skolan. 

– Jag hade ständigt kontoret i fickan! Det var så kul och så många möten med fantastiska människor, berättar Eva. 

Ett år senare deltog hon på deras första kongress i Uppsala tillsammans med fem andra Härnösandsbor. Plötsligt är Eva invald i det politiska utskottet och får direkt tunga uppgifter. 

Så inträffar kärnkraftsolyckan i Tjernobyl, den 26 april 1986. Eva Goës åker till kongressen i Mölndal, via ett hastigt stopp i Borlänge. Kvällen före kongressen framställer hon och Miljöpartiets första kvinnliga språkrör, Ragnhild Pohanka,  flygblad om Tjernobyl och kärnkraft. Flygbladen delar de ut i duggregn i Borlänge. När de väl kommer fram till kongressen i Mölndal blir hon och Birger Schlaug valda till nya språkrör. 

– Det var intensiva och utmanande år! Jag minns alla sängar jag sovit i, alla miljöpartister jag bott hos, och alla nya människor jag träffat. Om jag blundar kan jag fortfarande se alla maskrosor som de pyntat borden med. Det var en underbar känsla. Jag upplevde det som rena rama frälsningsmötet fyllt med politik. 

Åren innan valet 1986 fanns känslan av medvind. Fem framträdanden om dagen, på flera olika platser, dag ut och dag in. Eva älskade att tala på torget inför folk. Det enda språkröret begärde var att få smälta maten i tio minuter efter varje lunch. 

– Jag fick så mycket energi av alla människor! Vi var ute i ekobyar och pratade med personer från alternativrörelsen. Vi trodde verkligen på ett nytt samhälle och att alla kan ställa om, säger hon. 

Det var de äldre männen på lokal nivå som först gav utrymme till kvinnorna. Utrymmet på riksnivå däremot, krympte snabbt. Det startades en tjejgrupp runt Eva för att stötta henne. 

– Vi försökte på olika sätt. Under kongresserna tände vi ett ensamt ljus i lokalen. När sedan någon kvinna gick upp i talarstolen, skulle hon se ljuset, och komma ihåg att de andra kvinnorna stod bakom henne, berättar hon.  

Eva Goës menar att klimatet var särskilt tufft för de kvinnor som bröt mot den “politiska normen”. Eva gillar att sjunga, kramas och skratta, samtidigt som hon jobbar fram faktaunderlag och reviderar program. Hon minns mediadrevet sista veckorna innan valet. Det var några journalister som skrev att hon släppt iväg sin son till skolan med gummistövlar en kall vinterdag.  Andra skrev att hon spelat in en förlossningsfilm. 

– Hetsjakten var total. De sista veckorna jagade de alla politiker. Men när de försökte fälla mig, blev jag som ett rågfält som bara reste sig upp igen. 

– Jag fortsatte kämpa för den värld jag tror på. För trots alla skriverier, och trots de interna konflikterna, fick jag mycket tillbaka, tillägger hon. 

Valet 1988 kommer Miljöpartiet  in i riksdagen för första gången. Med pompa och ståt dansar miljöpartisterna in i maktens korridorer. Språkrören däremot, byttes ut redan efter en vecka. Det snabba bytet blev svårt att ta in. Eva minns att hon satt på tåget från Sundsvall och undrade om hon hade gjort något fel. 

– Den kvällen gick all energi ur mig. Det var en dipp och jag var besviken. Men jag reste mig igen, som så många gånger förut, och fortsatte. Partiet är det viktigaste, säger hon. 

“Att sjöarna repareras, så de inte är övergödda. Att plasten har försvunnit. Att skogarna är kvar. Att vattnet går att dricka.”

I bakgrunden, sedan 48 år tillbaka, står han där. Evas make Stefan Goës. Han har lagat mat, byggt båtar och fixat med barnen. Framförallt har han trott på henne när vindarna blåst.

– Han brukar säga att han kör en “Wallenbergare”, alltså att han verkar utan att synas. Han lever upp där bakom skynket, skrattar hon.

Då hörs ett mumlande och Eva vinklar dataskärmen mot andra sidan rummet. Och mycket riktigt. Där sitter Stefan Goës och vinkar. För att få in sin man i samtalet, frågar Eva vilka gröna segrar som Stefan är mest stolt över. Han svarar direkt att han inte kan tänka på det. Inte nu, när han reparerar segelbåten. 

– Jahaja, svarar Eva innan hon fortsätter.

–  Själv är jag glad över klimatlagen och The Swedish Proposal. Sedan hade jag önskat att mer hänt på energifronten. Men jag är stolt över att vi fick till en utbildning i humanekologi och att jag lyckades stoppa övergödning av vattnet i Ammerån. 

Om ytterligare 40 år, när Miljöpartiet fyller 80, hoppas Eva att hela Sverige genomsyras av ett miljöpartistiskt tänk. 

– Att sjöarna repareras, så de inte är övergödda. Att plasten har försvunnit. Att skogarna är kvar. Att vattnet går att dricka. Dit hoppas jag att vi når.

Eva har en inbyggd glädje som aldrig ger vika. Och gnistan är kvar, tack vare hennes mamma och mormor.

– Jag brukar tacka dem för min nedärvda livslust och engagemang. Det är bara att kavla upp ärmarna och fortsätta kämpa, säger Eva Goës.