I Senegal, Afrikas västligaste land, är fisken en av de viktigaste naturtillgångarna. Men överfiskning och utländsk konkurrens har gjort att de en gång rika fiskevattnen utanför Senegals kust blir allt mer utarmade. Linnéa Engström, EU-parlamentariker (MP) och gröna gruppens rapportör för fiske, reste till landet för att med egna ögon se hur västvärldens fiskepolitik påverkar lokalbefolkningen, som drabbas hårt när tillgången på fisk minskar.

– Jag åkte ensam och inte som en del av en delegation för jag vill inte få den tillrättalagda bild som man som EU-parlamentariker kan få när man slussas runt på olika studiebesök. Vi har en lagstiftning i EU som säger att en del av den summa som man betalar till ett land för att få fiska i deras vatten ska gå till bistånd. Jag ville se vad som verkligen kommer människor till del, säger Linnéa Engström.

Under resan träffade Linnéa Engström lokala fiskare, forskare, miljö- och fiskeorganisationer och en av presidentens rådgivare i fiskefrågor. Det var en tudelad bild av verkligheten som målades upp.

Foto: Märta Thisner
Foto: Märta Thisner

– Å ena sidan mötte jag en massa jättecoola människor som gör grymma saker. Människor som utan stöd från landets regering jobbar med lokala fiskebyar och får till skyddade områden i sina egna vatten. De lär lokalbefolkningen hur man gör och hur viktigt det är att vårda ekosystemet i havet så att det kan fortsätta att förse dem med fisk. Å andra sidan fick jag uppfattningen att väldigt lite av de resurser som våra skattemedel går till i form av biståndspengar når de här människorna. Kontrollerna är bristfälliga och när de säger att det finns kontroller är det i slutändan mycket av ett spel för gallerierna.

Fiskepolitiken är komplex. Linnéa Engström menar att det blir tydligt när man är på plats i en senegalesisk fiskeby och med egna ögon ser de utmaningar som lokalbefolkningen står inför. De lönsamma arterna, som tonfisk, fiskas överhuvudtaget inte av de lokala fiskarna. Avtalen för att fiska dem går i stället till utländska intressen. Möjligheterna att transportera fisk inåt landet, där det går att få ut ett högre pris, är små då frysbilar är en stor och i många fall omöjlig investering. Frågor som hållbarhet, fattigdomsbekämpning, socialt ansvar, jämställdhet, ekonomisk utveckling och matsäkerhet måste behandlas som en, menar Linnéa Engström.

– Men det är också känsliga frågor. När vi går in från EU:s håll och vill kontrollera hur biståndspengar fördelas eller hur föreskrifter efterlevs så ses det ofta som en ny form av kolonialism, att vi kommer in med en slags ”veta-bättre-attityd”. Men om vi menar allvar med att vi vill stötta de lokala ekonomierna så måste vi också se till att de här människorna får bättre möjligheter.

Som gröna gruppens rapportör är Linnéa Engström den som förhandlar med de andra grupperna i parlamentet om hur den lagstiftning som styr fisket ska se ut, innan omröstning.

Linnéa Engström
Linnéa Engström

– Just nu håller vi på med en lagstiftning som heter Fishing Authorization Regulation, som handlar om allt fiske som pågår utanför EU:s vatten. Det som är kul med fiskefrågorna är att det är ett av få områden som parlamentet kan lagstifta om som går ut som en tvingande lag. Det vi bestämmer här nu kommer att gå ut som lag i hela unionen och även utanför i de vatten som EU-båtar fiskar i, säger Linnéa Engström.

Foto. Märta Thisner
Foto: Märta Thisner

Stora länder som Kina, Japan och Sydkorea konkurrerar med europeiska företag om de marina resurserna. Linnéa menar att konkurrensen har bidragit till att industrin i många fall är med på tåget när diskussionen om skärpta regleringar förs.

– De vill säkerställa att EU har tillgång till de här marina resurserna. Det handlar inte bara om fiske utan också om värdefulla mineraler, gas och olja. När industrin inser att EU:s lagstiftning är viktig och gynnar dem kan vi också pusha dem till att höja standarder och öka kontrollerna för att få ett mer miljövänligt och hållbart fiske.

Samtidigt som industrin måste inse fördelarna med lagstiftningen så handlar det också om att få länder som Senegal att se fördelen med att sluta avtal med länder som respekterar mänskliga rättigheter.

– Det krävs transparens från båda håll, både från industrin och de länder där fisket sker. Och för att de ska bli möjligt kan vi inte stanna vid att bara stifta lagar, vi måste också bevaka implementeringen och se till att det vi beslutar blir verklighet. Det kanske låter utopiskt, men jag tror verkligen att det är möjligt.