I augusti firar Litauen och de andra baltiska länderna ett kvartssekel som pånyttfödda nationer. Man brukar tala om de sjungande revolutionerna som besegrade den sovjetiska ockupationsmakten – men det handlade också om ett slags gröna revolutioner.

I Litauen kämpade man emot planerna på att bygga en fjärde reaktor vid kärnkraftverket Ignalina. Man kritiserade utsläppen från den tunga industrin. Och man tog sig rentav till militärbaserna och skanderade att de förpestar naturen.

– Hade vi protesterat mot ockupationen så hade protesterna slagits ner. Men demonstrationer för en bättre miljö tolererades i Gorbatjovs Sovjet, berättar Linas Balsys som blev ordförande för de litauiska gröna 2012, ett år efter partiets bildande.

Det tog över 20 år innan Litauen fick en renodlat grönt parti. Varför så lång tid?

– Bra fråga. Även om det gröna engagemanget var ett sätt att kamouflera kampen för självständighet, så fanns där också ett genuint engagemang för miljön. Men andra frågor blev helt enkelt viktigare när nationen skulle återuppbyggas. Den främsta företrädaren för miljörörelsen blev till exempel ansvarig för nationell säkerhet i den första regeringen.

Men det fanns ett annat skäl till den tynande tillvaron för de gröna frågorna. Många av dem som stred för en bättre miljö var starkt nationalistiska med en djupt konservativ agenda; ett värnande om de böljande åkerlandskapen och de glittrande sjöarna hängde ihop med en vurm för traditionella familjevärderingar, tillbaka till rötterna.

De grönas enda parlamentariker i Litauen, Linas Balsys, har svårt att nå ut. Partiet får bara 2–3 procent i opinionsmätningarna. När de världsomspännande klimatmarscherna ägde rum i höstas var det bara 200 personer som slöt upp i Vilnius. Foto: Vidmantas Balkunas
De grönas enda parlamentariker i Litauen, Linas Balsys, har svårt att nå ut. Partiet får bara 2–3 procent i opinionsmätningarna. När de världsomspännande klimatmarscherna ägde rum i höstas var det bara 200 personer som slöt upp i Vilnius. Foto: Vidmantas Balkunas

– Vissa av de miljöengagerade politikerna kom att engagera sig i det konservativa partiet, andra gick till böndernas parti. Bland dem finns än i dag en negativ inställning till sexuella minoriteter, något som i min värld är omöjligt att kombinera med ett modernt grönt parti.

Själv fortsatte Balsys som journalist och blev korrespondent i Bryssel. Där lärde han känna kommissionären Dalia Grybauskaitė som sedan, när hon valts till president 2009, anlitade honom som presschef.

– Då var hon mer intresserad av miljöfrågor och ville utveckla alternativa energikällor. Sedan upplevde jag att hon ändrade uppfattning. Till sist var det ohållbart för mig att fortsätta arbeta för henne.

Vid parlamentsvalet 2012 valdes Balsys in på ett personligt mandat, efter att ha fått över 20 000 röster. Men hans nybildade gröna parti kunde inte ställa upp i valet, i brist på kandidater. Varför? Borde inte den gröna rörelsen växa nu när fler människor fått det bättre och färre måste använda all sin energi för att klara brödfödan?

– Fortfarande är den egna ekonomin och nationens säkerhet de allt överskuggande frågorna. Men vi känner att allt fler börjar bry sig om miljöfrågor.

Vi avbryts av hans telefon, en journalist vill höra hans argument mot det vitryska bygget av ett kärnkraftverk i Astravyets, endast fem mil från Vilnius.

– Placeringen är illa vald, vi har blivit dåligt informerade och vi fruktar att de inte kommer att följa alla internationella säkerhetsföreskrifter. En olycka där skulle få fasansfulla konsekvenser för oss.

Relationen till Ryssland är den dominerande frågan i Litauen.

Det är lätt att se en parallell med danskarnas kritik av Barsebäck, men liknelsen haltar. I Litauens fall handlar det minst lika mycket om säkerhetspolitik: Det är ryssarna som bygger och bidrar till finansieringen av kärnkraftverket, med den illa dolda avsikten att på nytt göra Litauen beroende av rysk energi. Beroendet har minskat kraftigt på senare tid till följd av den nya LNG-terminalen med flytande gas i Klaipėda och Nordbalt-kabeln till Sverige.

Relationen till Ryssland är alltjämt den dominerande frågan i Litauen. Minnet av ockupationen hålls levande, inte minst här vid parlamentet. På väg till intervjun passerar jag de inglasade betongblock och taggtrådsstängsel som bevarats sedan de dramatiska dagarna i januari 1991 då tusentals människor samlades framför byggnaden i spänd väntan på de sovjetiska stridsvagnarna som hade orsakat ett blodbad vid tv-tornet.

Sedan länge finns planer på att bygga ett eget kärnkraftverk efter Ignalina som EU tvingade landet att stänga. Men mycket talar för att det inte blir av, bland annat till följd av ett nej i en folkomröstning som Linas Balsys var med och anordnade 2012.

– Människor litar inte på den ekonomiska kalkylen. Men de lyfter också fram miljöargumenten.

Han ser det som ett av flera tecken på att miljöfrågorna trots allt är under uppsegling.

– Återvinning är en annan fråga som engagerar allt fler, men systemet är dåligt organiserat. Först i år har det blivit möjligt att återvinna metall och plast. Vi måste öka tempot!