Att få till en intervju med Margaret Blakers visar sig vara lättare sagt än gjort. Under Global Greens kongress i Liverpool är det många som vill hinna prata med australiensiskan, som lite halvt på skämt kallas Global Greens ”mamma”. Vi springer på varandra några gånger men hon är ständigt på väg någonstans, omfamnar en vän eller är involverad i en intensiv diskussion med en partikamrat från någon del av världen. Till slut, under vår sista dag på kongressen, får jag ett sms om att hon har tjugo minuter till övers.

Trots det digra schemat är det en avslappnad Margaret Blakers som slår sig ner på en balkong inne på kongresscentrat. Hon avböjer kaffe eller te, ”det hinner vi inte med”, konstaterar hon lugnt.

– Jag har varit en ”greenie” i princip i hela mitt liv, berättar hon.

Om Margaret Blakers

Ålder: 66 år

Familj: ”Ingen partner och inga barn. Jag är fri att göra vad som faller mig in!”

Bor: Canberra, Australien

Sista boken du läste: ”En bok av Ann Cleeves, Raven Black, eftersom jag åker till Shetlandsöarna nästa vecka och hennes deckarserie utspelar sig där så jag läste den första boken för att få lite känsla för miljön.”

Dold talang: ”Nej, jag har inga dolda talanger.”

Margaret Blakers föddes i Melbourne, Australien, 1951 och växte upp som äldst av tre systrar. Naturen har alltid varit viktig för henne berättar hon, men det var först efter att hon läst Rachel Carsons Tyst vår, om hur miljögifter tystade fågelsången i Amerika, som hon bestämde sig för att det var miljöfrågor hon ville ägna sig åt. Efter en examen i ekologi, där hon läste i princip alla miljökurser som fanns tillgängliga, engagerade hon sig i naturskyddsrörelsen.

– Åh, det är så länge sedan att jag knappt kommer ihåg i vilken ordning saker har skett, men hur som helst så har jag fortsatt att arbeta med miljöfrågor under hela mitt vuxna liv.

Under 90-talet grodde en känsla av att det behövdes ett politiskt uttryck för de frågor som handlar om miljö. Även om Margaret Blakers beskriver sig själv som en aktivist i grunden så upplevde hon att det behövdes en rörelse på politisk nivå.

– Därför var jag med och startade upp det gröna partiet i Victoria, en av Australiens delstater. Sedan flyttade jag ner till Tasmanien där jag arbetade med Bob Brown som var en av de första gröna i de östra delstaterna som blev vald till senaten.

Vi bestämde oss för att göra det!

Kring millennieskiftet var det dags att det till ytterligare en nivå. Nu ville Margaret Blakers få alla gröna i världen att mötas för att kunna arbeta tillsammans med miljöfrågor globalt.

– Så vi bestämde oss för att göra det!

”Vi” i det här fallet innebar att Margaret Blakers mestadels på egen hand påbörjade ett intensivt och mödosamt detektivarbete för att spåra upp gröna partier runt om i världen.

– Det här var ju i början av internet och även om det gick att skicka e-post och det fanns enklare hemsidor så var det ju inte som i dag, när information om nästan vad som helst finns bara några klick bort.

– Vi började göra listor över alla gröna partier vi kunde hitta, eller hade hörde talas om. Vi hörde rykten om att det fanns ett grönt parti i Mongoliet så vi åkte och frågade på ambassaden om de visste något. Det var väldigt mycket handfast research av den typen i början, säger hon och skrattar lite åt minnet.

Margaret Blakers talar på European Greens kongress i Liverpool
Foto: European Green party

Ryktet om det nya globala, gröna nätverket spred sig över världen. Den första kongressen, i Canberra 2001, var planerad för 300 personer men det slutade med att 800 människor från 70 olika länder dök upp. Därefter började arbetet med att försöka bygga upp en partistruktur. Global Greens består av fyra olika federationer: African Greens, Asia-Pacific Greens, Green parties of the Americas och European Greens.

­

– Vi hade representanter från alla federationer, men man kan säga att det var jag som höll skeppet flytande. Ordnade möten och såg till att vi tog oss framåt.

Och mycket har hänt sedan 2001. Liverpoolkongressen är organisations fjärde och på plats är nära 2 000 deltagare från 90 länder. När jag frågar varför det är så viktigt för gröna i världen att mötas tittar hon på mig som om jag skojar med henne.

– Det är väl bara att du ser dig omkring, säger hon med ett snett leende och pekar ner mot myllret av människor och det konstanta sorlet nedanför balkongen.

– Du kan ju se med egna ögon hur viktigt det är för gröna att få mötas, prata och utbyta idéer och erfarenheter. Det är bara fenomenalt. Vi måste ha politisk kapacitet på en global nivå. I en globaliserad värld kan man inte bara hålla sig inom sina nationella gränser. Det finns så mycket potential om vi bara kan samla resurserna och samla en global rörelse som verkligen har möjlighet att göra skillnad.

Oavsett vem jag talar med under kongressen så skiner hen upp när jag nämner Margaret Blakers. Lovorden tycks oändliga och kommentarer som ”ingenting av det du ser här skulle ha funnits utan Margaret”, ”hon är en helt otroligt person” och ”vi har så mycket att tacka Margaret för” avlöser varandra. Något som många lägger vikt vid är Margarets förmåga att genom konsensus få alla att sträva åt samma håll.

– Konsensus som beslutsfattande är fundamentalt för mig, det är en grundläggande värdering för oss gröna. Om du inte har alla med på tåget så är det så mycket som inte kommer att fungera i alla fall så oftast är det bättre att ägna lite tid åt att få alla med på vad som händer. Jag tycker att det är viktigt att vara rättvis och att alla får komma till tals, konstaterar hon.

Många jag träffar uttrycker oro, då Margaret Blakers har bestämt sig för att ta ett kliv tillbaka från Global Greens. Efter att ha varit med från starten är dags att lämna över till andra säger hon.

– Det verkar vara min grej: att påbörja det som tycks omöjligt och försöka driva det framåt till en punkt där man kan börja se att det har en framtid på egna ben. Jag hoppas att det är det jag har gjort för Global Greens nu, vi får se, men det finns alltid en punkt då du måste ta ett kliv tillbaka och låta nya människor ta det till nästa nivå.

Margaret Blakers har aldrig sett på ledarskap som något att sträva efter utan mer något ”som måste göras.”

– Jag blir otålig när jag märker att andra människor inte ser att det är tydligt att det ena eller det andra måste hända. Så då gör jag det bara. Det går inte alltid att sitta och vänta på att bli inbjuden, utan ibland måste man bara komma till saken.

Och troligen är det så att om Margaret Blakers hade väntat på en inbjudan så hade Global Greens inte varit den stora organisation den är i dag. Att det nu är dags att göra något annat betyder inte att hon kommer att lägga sig på sofflocket, otåligheten finns kvar och det finns fler saker att ta tag i. Nu ska hon tillbaka till naturen.

– Det finns skogar som behöver räddas i Australien, berättar hon.

Och naturen var ju trots allt det som fick henne att engagera sig i politiken från början.

– Har du varit i Australien? Bushen är… bushen.

Margaret Blakers väljer

Sjö                 Hav

Bok              Film

Fika              Fest

Kaffe            Te

Storstad       Landsbygd

Radio           Podd

Choklad       Lakrits

När hon pratar om den australienska vildmarken får hon något mjukt i blicken. Margaret Blakers, som har haft lätt att hitta orden under helt vårt samtal, tycks ha svårt att formulera varför naturen är så betydelsefull för henne. Det är som att språket inte riktigt räcker till.

– Det är… Det är det vilda. Där finns fåglar, blommor, lukter som man måste uppleva själv. För människor i Australien är doften av ett eukalyptusträd hemma.

Hon berättar att det känns lite frustrerande att vara i Liverpool eftersom det är en kritisk tidpunkt för att rädda skogarna hemma.

– Vi försöker att stoppa avverkningar och rädda den biologiska mångfalden. Det är dags nu, det var 200 år sedan européerna kom till Australien och sedan dess har vi sett en allt mer intensiv negativ påverkan på naturen.

Men innan det är dags att ta flyget tillbaka söderut har hon något hon måste göra. Fåglar har alltid varit ett stort intresse och på meritlistan kan Margaret Blakers stoltsera med att ha samordnat arbetet med att ta fram Australiens första fågelatlas, ett digert arbete som pågick under sju år under 70-talet.

– Jag ska åka till Shetlandsöarna för att se lunnefåglarna innan jag åker hem. Jag har aldrig sett en lunnefågel i verkligheten så jag måste dit och leta efter dem… Lunnefåglarna och whiskyn, säger hon med ett brett leende.