Det har gått ett drygt år sedan mordhotet som fick Sofia B. Karlsson att lämna sin anställning hos idrottsklubben AIK där hon arbetade med projektet Fotboll för alla.

– Tanken med Fotboll för alla är att alla unga ska få plats i fotbollen. Många spelare slutar för att de känner att de inte passar in. Känner man sig inte som en del av laget i omklädningsrummet så gör man det inte på planen heller, säger Sofia.

Det är en avslappnad och glad tjej som gör i ordning pressokaffe i köket i villan som hon delar med ett par kompisar.

– Vill du ha vanlig mjölk, soja eller laktos-fritt? Här bor folk med olika preferenser, säger hon med ett skratt.

Sofia använder mycket humor när hon berättar sin historia, men det har funnits stunder under det gångna året då skrattet har suttit långt inne. Det är först nu som energin och inspirationen börjar komma tillbaka. Och orken att prata om det som har hänt.

– Att det som började med en vision om att alla barn skulle vara trygga i fotbollsmiljön slutade med att jag satt instängd i mitt hus med polisbeskydd – det är ju bisarrt på så många sätt.

Om Sofia B. Karlsson

Ålder: 38 år

Gör: Jämställdhets- och jämlikhetskonsult. Jobbar inom RFSL med inkludering i idrotts-föreningar.

Familj: Bor tillsammans med två vänner och sonen Ivan, 6 år, varannan vecka. Pappa, tre syskon och tio syskonbarn.

Senast lästa bok: Untold – The New Orleans 9th ward you never knew. ”Jag har varit i New Orleans flera gånger och är helt kär i staden. Den här boken handlar om det kvarter som blev mest förstört i stormen Katrina. Den ger en röst åt de mest socialt utsatta, de som annars inte hörs.”

Oanad talang: Spelade lag-VM i tennis för seniorer 2015. ”Det gick väl hyfsat får man säga, vi kom på tionde plats av fjorton.”

Bland gympadojjorna i hallen ligger skridskohjälmar, bollar och badmintonrack och mot väggen står två bandyklubbor lutade.

– Jag och min son Ivan brukar spela innebandy här på köksgolvet.

Idrott har varit en självklar del av Sofias liv så länge hon kan minnas. Under uppväxten i småländska Västervik idrottade hela familjen och själv spelade hon både tennis och fotboll.

– Jag spelade fotboll i pojklaget när jag var åtta år och redan då var det tydligt att det gjordes skillnad på killarna och tjejerna. Vi tjejer blev valda sist trots att flera av oss var bättre spelare än killarna. Men idrotten gav också mycket. Jag kunde bygga mitt värde på annat än utseendet och att vara till lags. Jag fick killkompisar och kunde använda kroppen till något fysiskt.

Efter universitetsstudier i sociologi och genusvetenskap gick flytten till Stockholm där Sofia så småningom började arbeta med ett projekt på Karolinska Institutet där man bland annat intervjuade spelarna i AIK:s pojklag om jämställdhet, normer och yrkesval.

Foto: Ester Sorri
Foto: Ester Sorri

– AIK består av en brokig skara människor. Jag tyckte det var en spännande klubb som redan då gjorde en massa bra saker för att integrera människor.

Sofia började gå på matcher och engagerade sig i klubben. Projektet på KI blev också startskottet till Fotboll för alla.

– Det som var speciellt med Fotboll för alla var att det inte var ett projekt som kom utifrån. Initiativet kom från AIK och utgick från hur situationen i omklädningsrummet och på fotbollsplanen såg ut. Vi pratade med tränarna och inte till dem.

I metodmaterialet som blev resultatet av Fotboll för alla ingår hur tränare kan prata om kön, hur manliga tränare kan rustas för att prata om känslor och hur spelarnas känslor kan påverka prestationerna på planen.

– Det var svårt att prata om normer på ett sätt som funkar i alla olika sammanhang men det tycker jag ändå att vi lyckades med. Vi kunde prata med ledarna för pojklagen på ett sätt som funkade, och som ledde till förändring.

Till en början togs projektet väl emot men efter en infekterad diskussion om AIK:s medverkan i Pridetåget i samband med super-valåret 2014 hände något. Sofia beskriver det som att det började bubbla i olika supporterkretsar och att kritiken mot engagemanget i Pride också spillde över på Fotboll för alla.

– Ska det här bli en bögklubb nu? var det någon som undrade och Fotboll för alla kallades för ett vänsterinfiltratörsextremism-projekt. Det fanns – och finns – en rädsla, kanske framför allt i supporterkretsar, för att blanda ihop idrott och politik. Det var också under en tid då Sverigedemokraterna växte stort och många som uttalade sig antirasistiskt och för hbtq fick drev mot sig.

”Jag ser ut som en luciakandidat. Det är bra att se snäll ut, då kan man lägga in stöten sedan.” Foto: Ester Sorri
”Jag ser ut som en luciakandidat. Det är bra att se snäll ut, då kan man lägga in stöten sedan.” Foto: Ester Sorri

Drevet mot Sofia började på nätet och eskalerade snabbt. Flera AIK:are började ifrågasätta inte bara Fotboll för alla, utan också Sofia som person. Det blev diskussioner om hennes tidigare engagemang i Feministiskt initiativ, det spreds rykten om hennes privatliv och hon anklagades för att vara politisk infiltratör. När hon blev anställd som CSR-ansvarig i klubben dröjde det inte länge innan AIK Fotbolls dåvarande vd, Thomas Edselius, hittade en bild av Sofia på sin ytterdörr, med en kniv stucken i pannan.

– Det var väl just att de här supportrarna tyckte att de hade sagt ifrån, och så blev jag anställd ändå. Och då tog de till de här metoderna. Till slut kände jag att jag inte kunde göra mitt jobb. Allt fokus hamnade på mig som person och så blev jag rädd. Såklart. Och även om man vet att själva rädslan oftast är målet med hoten så är det svårt att få den känslan att landa i magen.

Sofia lämnade sin anställning trots att många i klubben försökte övertala henne att stanna. Hon tyckte inte att hon fick det stöd hon behövde. Fler hade öppet behövt säga ifrån, stå upp för Fotboll för alla och gått ut tidigare och informerat om projektet på ett sakligt sätt, menar hon.

– Det var många som stöttade mig privat, men få som vågade gå ut öppet. Det fanns en rädsla för vad som skulle hända om man gjorde det: ”Vad kommer att hända med min podd eller min tidning om jag står upp för dig offentligt?”

Det finns en inneboende rädsla för förändring

Sofia saknade också att man från ledningshåll tog ställning tidigare och stod upp för henne som anställd.

– Hårdföra supportrar fick för mycket spelrum under för lång tid. Man undvek liksom att prata om det innan det var för sent. Jag tror inte att motståndet var så stort egentligen, till antal människor räknat. Många hängde nog på för att få kredd i vissa kretsar, och reflekterade kanske inte så mycket över var det här motstånd-et kom ifrån från början.

Sofia har funderat mycket på just varför det inte var fler som öppet sa ifrån. Hon tror att förklaringen dels ligger i att fotbollen som sådan är konservativ – det finns en inneboende rädsla för förändring. Men hon ser också att många män har sin enda trygghet i fotbollen.

– När jobbet eller äktenskapet fallerar finns alltid AIK. Och man får inte underskatta betydelsen i det. Många har hittat vänner i klubben där de inte skulle ha hittat vänner annars. Har man bara ett sammanhang som är riktigt viktigt så vill man kanske inte riktigt se bristerna. Och man vågar kanske inte gå emot dem som man upplever står högt i hierarkin, även om man innerst inne inte håller med dem.

Efter att hon lämnat sin anställning i AIK behövde Sofia tid att samla sig och hämta ny kraft. Men att sluta arbeta med jämlikhet i idrottsrörelsen var aldrig ett alternativ.

– Det är ju det här jag gör. Men det är klart att det var en stor sorg att släppa Fotboll för alla, som jag hade varit med och startat upp och som jag hade jobbat med under så lång tid.

I dag arbetar Sofia som konsult i det egna företaget Perspektivbyrån, bland annat i samarbete med RFSL.

– Vi har precis lanserat en utbildning, Introduktion för inkludering i idrottsföreningar, för de föreningar som vill komma i gång och göra idrotten mer välkomnande och trygg. Det är till exempel fortfarande ont om aktiva spelare som är öppet homosexuella. Det är ganska talande att när fotbollsspelaren Anton Hysén kom ut så körde Metro löp där de räknat ut hur många homosexuella spelare det statistiskt sett skulle finnas i allsvenskan. Den där siffran förutsatte ju att spelare som bryter mot normen stannar kvar i lagen, och så vet vi att det inte är i dag. Det finns mycket kvar att göra.

3 tips till dig som möter motstånd

1. Det är okej att vara människa

”Det är lättare att få stöd om du låter andra se att det är jobbigt. Man behöver inte vara en supermänniska hela tiden.”

2. Motstånd betyder att något händer

”Kom ihåg att motståndet kommer först när man sätter något i gungning. Att det uppstår en diskussion betyder också att något håller på att hända.”

3. Var konsekvent

”Det är viktigt att fortsätta och visa att man inte backar. Om du är konsekvent och förutsägbar och inte viker undan så är det lättare att få med sig andra.”

Till en början ville Sofia inte prata om det som hade hänt. Men nu känns det viktigt att också hennes version ska finnas i det öppna.

– Och jag har väl aldrig riktigt klarat av att vara tyst, säger hon och skrattar.

Hon tänker efter en stund innan hon fortsätter.

– Men på ett sätt handlar det också om den tid vi är i nu, där så många kvinnor i offentligheten får ta emot hot. Jag vill visa att hoten inte har tystat mig. Men det är klart att det är tufft att få höra att jag svartmålar AIK, det är ju fortfarande min klubb. Samtidigt är det så viktigt att jag vågar säga min åsikt. Jag värdesätter min egen röst mer nu.

Många har hört av sig och förmedlat att Sofias berättelse gett dem mod att också våga göra sina röster hörda, och även om hon inte vill utmålas som någon hjälte framhåller hon vikten av att våga gå mot strömmen även när det är tufft. Det egna modet tror Sofia delvis kommer ifrån att hon vid 21 års ålder förlorade sin mamma i cancer.

– Efter det har jag nog inte varit rädd för så mycket, eftersom det värsta redan hänt. Jag vet nu att även när det värsta händer går det att komma ut på andra sidan till slut.

Hoppet om en öppen idrottsrörelse där alla får plats finns kvar. Förra året gick Riksidrottsförbundet med i Pridetåget och många lag har visat att de tar ställning. FC Rosengård har en regnbågsflagga på sin matchtröja och flera landslag har spelat med regnbågsbindel.

– Det finns också en pågående diskussion om maskulinitet i supporterkretsar. Supportrarna själva tar upp de här frågorna i poddar och andra medier och det tror jag är jätteviktigt. Förändring inifrån, säger hon.

SOFIA B KARLSSON 4085

Sofia är noga med att lyfta fram att idrotten, och AIK, gör många bra saker. Till exempel har många klubbar engagerat sig i att hjälpa flyktingar. Man samlar in kläder, bjuder in till fotbollsträningar och ser till att ensamkommande barn får gå på match.

– Det är ju en balans för mig. Å ena sidan vill jag inte förstärka fördomar om suppotrar, men å andra sidan har jag en skyldighet att prata om de problem jag har sett. Jag har mött otroligt många fördomar bara genom att vara tjej som pratar om fotboll. Man måste som förening också våga vara självkritisk och se att det finns områden där det brister. När det kommer till hbtq, maskulinitet och transnormer finns det fortfarande strukturer som gör att inte alla människor känner sig trygga i den här världen.

I dag har Sofia dubbla känslor för sin klubb. Hon har gått på en del matcher men har haft svårt att hitta tillbaka till peppen, som hon säger. Även om det oftast har varit lugnt när hon gått på fotboll har det också förekommit obehagliga situationer.

– Jag skulle köpa en tröja men fick svaret att ”vi skulle aldrig sälja en tröja till dig”. Och någon har väl ropat hora någon gång och lite sådant. Allsvenskan har haft uppehåll så det har heller inte varit så mycket fotboll av det skälet. Vi får se hur det blir framöver.

AIK har tagit arbetet med Fotboll för alla vidare utan Sofia. Materialet används fortfarande och klubben har anställt en ny värdegrundsansvarig.

– Det känns jätteviktigt för mig att Fotboll för alla lever vidare. Och det känns bra att klubben har en ny värdegrundsansvarig på plats, det är ett steg i rätt riktning. Men det finns en hel del demokratiarbete kvar att göra innan mitt AIK-hjärta blir riktigt helt.