Valrörelsen 2018 bjöd på full fart; spännande möten med människor, rätt stressigt men oerhört stimulerande. På valvakan vände förväntan till oro och sen besvikelse och sorg. Dagen efter var det mest tomhet – jaha, nu är det över. Nu kan jag inte längre kalla mig fritidspolitiker, för vi åkte ur fullmäktige i Sundsvall.

Nu är Miljöpartiet varken med och bestämmer eller i opposition. Vi blir inte inbjudna till debatter och media har tappat intresset för oss. Det är lätt att förlora motivationen, poängen med ett politiskt engagemang är väl att vara med och påverka? 

Jag läste ett inlägg på Instagram där Alice Bah Kuhnke i en stund av frustration över dåliga beslut i världen skrev ”Gör vad du kan, med det du har, där du är”. Med det sätter hon ord på min känsla.   

Om Greta orkar sitta ensam och skolstrejka för klimatet, då ska jag minsann inte ge upp!

För det finns ju så mycket vi kan göra. I Sundsvall har antalet aktiva medlemmar halverats sedan valet och nu är vi drygt tio personer på våra möten. Men varje gång tanken på att vi är få kommer för mig, så dyker även den ikoniska bilden av en ensam Greta vid riksdagshuset upp i minnet. Om hon orkade sitta där ensam och skolstrejka för klimatet, då ska jag minsann inte ge upp! Under det år som gått sen valet har vi i MP Sundsvall prioriterat att satsa vår energi på aktiviteter som utgår från intressen och förmågor som just vi har, det mesta är lättare när man gör sånt man kan och vill.  

För att hålla igång vårt eget engagemang har vi medlemsmöten med fika, bryr oss om varandra och diskuterar politik som vi tycker är intressant. Om vi inte orkar följa med i lokalpolitiken (svårt när vi inte har representation) så pratar vi rikspolitik, forskning och internationella trender. Utåtriktat har vi satsat på studiecirkel, filmvisning, föredrag, svamputflykt och på att synas i sociala medier. 

Att skriva debattartiklar har jag ofta tänkt att jag borde göra, men många ”borde” slutar lätt i dåligt samvete. Därför har vi nu en skrivgrupp en gång i månaden. Det är fascinerande vad mycket roligare det är att skriva när man får beröm och feedback!  Trots att vi bara varit en handfull personer på träffarna har vi lyckats få in många insändare och artiklar i lokaltidningen. Vi har även skrivit frågor till fullmäktige och synpunkter till tjänstemän och företag. En färdig artikel per träff har vi sagt, helst ska den skickas in direkt.

Alla de som ser att vi annonserar märker att vi finns och inte har gett upp.

De flesta känner nog igen sig i våndan när man ordnar en offentlig träff: ”Kommer det någon? Vad pinsamt mot föreläsaren om vi blir få. Vilken besvikelse efter all den tid och energi som jag lagt ner”. Jag erkänner att jag är beroende av positiv respons, det är tungt att vara ointressant, inte behövd, bortprioriterad. Det är fullt naturligt att känna så, men inte ett skäl att ge upp. För så är det ju: ibland kommer det folk, ibland inte. En jätteviktig sak att komma ihåg då är att de som sett inbjudan till våra event på facebook eller affischen på ICA:s anslagstavla är många. Alla de som ser att vi annonserar märker att vi finns och inte har gett upp, något som finns kvar i medvetandet till nästa val. Därför är alla våra arrangemang lyckade, hur få vi än är! 

Vi ska fortsätta vara stolta, vi är ju en del av ett parti som regerar i Sverige och nästa mandatperiod är vi tillbaka i fullmäktige och göra Sundsvall grönare!