Ett par erkännande ord från en släkting som annars mest frustade när Miljöpartiet kom på tal. Jag var tonåring och nybliven miljöpartist. På kongresserna var massförläggningen full av liggunderlag, och i talarstolen – oftast längst fram i en gymnasieaula – syntes fler skägg än kavajer. 

När partiets professionella talar om den tiden idag är det med ett förläget leende, som när någon drar fram ens mest pinsamma bilder från tonåren. Eller så klär vi minnena i ett nostalgiskt skimmer. Förutom då det där med skägg, att män då som nu tog det mesta av talartiden.

Jag vill inte tala nostalgi, utan allvar. Det finns något i tiden från då, som vi behöver hitta igen. Mina lokala MP-möten hölls hemma hos Ing-Britt och Gunnar, i skogen utanför Ballingslöv. Runt bordet satt sjuksyrror och banktjänstemän, lärare och konstnärer, trädgårdsmästare och en teletekniker. Ingen hade försörjning från politiken.

Partiet uppfattades som flummigt och naivt, ja. Men också som genuint. Nästan ingen tjänade på att vara miljöpartist, vare sig i pengar eller status. Det där med status har gått lite fram och tillbaka sedan dess. Men inte det andra. Sverige har fått fler proffspolitiker. Och skickligt förhandlade har gjort att en hel del är miljöpartister. Det är såklart bra, om man kan använda tiden till att göra skillnad.

Men det finns en svårighet i det där, när vi samtidigt behöver vara stigfinnare, utmana. Du kan acceptera att en jämlike säger att vi tillsammans behöver ändra vårt sätt att leva, resa annorlunda, konsumera mindre, äta med rätt märken på maten. Men om det sägs till dig av någon som tjänar flera gånger mer, bor i en stad som har allt och bär kläder på jobbet som du själv bara har till fest – då blir det provocerande.

Kostymer och titlar har inte tvättat bort stämpeln av naivitet från det gröna. Vi uppfattas fortfarande inte riktigt förstå människors vardag. Vi ifrågasätter Black Friday och köplador, semesterflyget och att skjutsa barnen i bil. För vi hoppas det finns en väg ur ekorrhjul, bilköer och jobb som är så stressiga att du bara får umgås med familjen några sommarveckor långt borta. Och vi vet att det behövs radikal klimatpolitik.

Gustav Fridolin