Klockan är 05:45 och kroppen kunde inte vara tyngre. Hur ska jag orka ens rulla på sidan för att sedan sätta mig upp och slutligen ställa mig upp?! Det är en fråga jag ställt mig varje morgon de senaste tio åren jag arbetat som sjuksköterska. Jag vänjer mig aldrig. Just denna morgon ska jag ringa och sjukskriva mig. Med en känsla av skuld i hela kroppen. 

Om skribenten

Sandra Ivanovic Rubin är sjuksköterska, regionpolitiker och ordförande för Miljöpartiet i Stockholms stad.

Den börda jag kommer lägga på mina kollegor genom att vara frånvarande tär på själen. Hela natten har jag masserat en femårings ben som har växtvärk och gråtit av sorg av förlusten av en mycket älskad mormor. Vissa saker i livet tar inte paus. Hela mitt huvud värker och mina ögon är svullna likt en boxares som fått sig en riktig omgång. Denna måndag är det den sjätte veckan sedan covid-19 först svepte in över sjukvården i Stockholm och vi ställde om alla verksamheter mer eller mindre. 

Jag jobbar på Nya Karolinska, på en avdelning som bedriver avancerad cancerkirurgi inom huvudhalsområdet. Dock är inget sig likt, på avdelningen har helt nya patientgrupper flyttat in och vi har över en natt behövt lära oss ny utrustning, nya arbetssätt och fått nya kollegor. Avdelningen under oss är en avdelning för patienter sjuka i covid-19. Där vårdas patienter som är allvarligt sjuka men inte kräver intensivvård. När personalen på avdelningen blir sjuka blir vi andra sjuksköterskor tilldelade pass där för att förstärka. Några är oroliga för sig själva, eller närstående, som ingår i riskgrupp. Att överleva i skyddsutrustningen som krävs är bara det en bedrift! Man vet aldrig var man ska jobba, vilka patientgrupper man kommer möta eller när man kommer hem. 

Det häftiga i den här mycket uttömmande tillvaron är hur oerhört snabbt sjukhuset ställde om, att sammanhållningen är stark, att chefer är uppmuntrande och närvarande. Stämningen har aldrig varit bättre, hierarkin är knappt märkbar. Alla – verkligen alla – gör sitt yttersta för att dra sitt strå till stacken. Tänk om vi alltid kunde ha det såhär i vården? 

För några veckor sedan träffade jag en kollega som numera jobbar på intensiven och hon berättade att hon jobbade tolv timmar i sträck. Då ringde jag Miljöpartiets regionråd i Stockholmsregionen, Tomas Eriksson, och sa ”nu – det är dags för krisavtalet nu”. Om det var min och Tomas förtjänst enbart förtäljer inte historien men några timmar senare fick intensivvården i Stockholm ett krisavtal. Den som måste jobba tolv timmar i sträck ska ju ha betalt för mödan. Jag hinner också säga ”Propofol, vi behöver säkerställa sövningsläkemedel”. Tomas tar med frågan och några dagar senare har även veterinärer ställt sina läkemedel till förfogande. 

Under påsken väntades peaken, toppen på kurvan av smittade och personer inlagda på sjukhus. Vi inom sjukvården stod redo men peaken uteblev. I stället förutspås en platå där ansträngningen på vårdpersonalen kommer vara under lång tid. Den tiden är nu, i skrivande stund. Hur vi alla ska orka är det ingen som vet. Men skratt, dans och fika stärker sinnet och det är något vi ägnar oss åt när vi hinner. 

Tänk om den här pandemin bidrar till att samhället börjar värdera vårdpersonal och våra avgörande insatser högre? Tänk om slitna kvinnokroppar kommer att belönas med lön och inte bara med applåder? Tänk om grön sjukvårdspolitik får större plats i framtiden?