”Vilka tecken borde vi i Sverige vara vaksamma på, för att skydda demokratin?” frågade mina medarbetare när de var i Istanbul häromveckan för att träffa personer som på olika sätt jobbar för kulturens frihet och demokratin. Flera av de turkiska personerna på mötet förstod inte frågan. ”Varför frågar ni det, ni kommer ju från Sverige?”

I Turkiet fängslas politiska motståndare, 11 000 lärare har fått sparken av politiska skäl. En kvinna från kultursektorn som mina kollegor träffade hade bestämt sig för att gå in i politiken – hon stod inte längre ut utan att göra allt hon kunde. För dem blir förstås frågan om hur Sverige ska skydda sin demokrati lite märklig. Den är ju så stark? Det är just denna uppfattning som gör demokratin i Sverige skörare än vi tror. 

För lite drygt tjugo år sedan när jag engagerade mig i Miljöpartiet tyckte många att våra larm om global uppvärmning var överdrivna. Att driva politik för att minska bilåkandet, köttätandet och kolberoendet kändes för andra som dramatiska och jobbiga reformer på ett icke-existerande problem. Men vi stod ihärdigt på oss att vi måste göra något nu – det kommer bara bli ännu svårare i framtiden.

Här hämtar jag kraft i att vara just miljöpartist. Det här är något av det vi gör allra bäst: att ligga steget före

På samma sätt måste vi fortsätta bygga vår demokrati nu, just när vi inte tycker att den står inför några stora problem. Investera i fri media, aldrig vika en tum på den konstnärliga friheten, rusta vårt rättssystem starkt och rättssäkert, motverka hot och hat, se till att principen om alla människors lika värde står orubblig. 

Här hämtar jag kraft i att vara just miljöpartist. Det här är något av det vi gör allra bäst: att ligga steget före. På samma sätt som vi förstod – och prioriterade – hoten mot vår planet för flera decennier sedan, måste vi även förutse och förebygga hoten mot den demokratiska grunden som vårt samhälle vilar på.

Vi kan inte sätta direkta likhetstecken mellan vår tid och utvecklingen i Tyskland på 30-talet, men bara den som är naiv kan påstå att det inte finns liknande tendenser. En alltmer auktoritär samhällssyn, synen på konsten som verktyg för att fostra människor in i en nationell identitet, att långsamt ge parlamentariskt utrymme till främlingsfientliga partier, att dela upp människor i vi och dem, hot och hat mot forskare, opinionsbildare och journalister i syfte att tysta dem. 

Jag tror inte att Sveriges demokrati kommer att vara utplånad imorgon – den är stark. Men ett förfall av en demokrati känns ofta mer logisk baklänges. Konstnärer och journalister i Turkiet kan nu, efter att utvecklingen pågått länge och fått långtgående konsekvenser, förklara för oss vad som gick fel. Men de kan inte förklara hur man ser att det är på väg att ske och hur man stoppar det i tid. 

För mig och för oss som är gröna blir detta en viktig uppgift. Det finns i mitt och alla miljöpartisters dna att tänka långsiktigt, att ligga steget före, att se dominoeffekter generationer fram i tiden. En demokrati tar lång tid att bygga upp och kort tid att rasera. Våra perspektiv, ögon, idéer, mod och röster kan vara skillnaden.