Om några veckor är det valår. Jag skriver detta samma vecka som Miljöpartiet har lämnat regeringen – och därmed har fått ett helt nytt läge att jobba ifrån.

Den senaste tiden har varit den mest händelserika i mitt politiska liv. Mellan hopp och förtvivlan har överenskommelser om skog och strand förhandlats fram med Centerpartiet och om pensionerna med Vänsterpartiet. Sveriges första kvinnliga statsminister röstades fram samma dag som en blåbrun budget. Ett glastak spräcktes samma dag som ett högerextremt parti med rötter i nazismen på riktigt fick inflytande.

Det beslut som vi sedan fattade var både väldigt svårt och väldigt lätt. När Per och jag stod på pressträffen och berättade att Miljöpartiet inte kan tillträda i en regering som ska styra Sverige med en budget förhandlad av Sverigedemokraterna, och som både ökar utsläppen och klyftorna mellan människor – då satte vi punkt för ett kapitel i vårt partis historia. En punkt, men också en nödvändig gräns. 

I över sju år har vi genomfört grön politik i regering. Reform efter reform har tröskats genom förhandlingsrummen. Vi har infört en klimatlag, skyddat natur, visat ett internationellt klimatledarskap, skapat den gröna industrirevolutionen och gett hela Sverige bättre förutsättningar att vara med i omställningen. Vi har infört en samtyckeslag, skärpt arbetet mot mäns våld mot kvinnor och stärkt barns rättigheter. Och mycket, mycket mer. Miljöpartiet har gjort skillnad.

Men vi sökte aldrig makten för maktens skull. Vi sökte den för att genomföra vår politik. Att sitta i regering och genomföra andras förhandlingar – det är däremot inte vår uppgift. Vi driver vår gröna politik, och när förutsättningarna för att göra det i regering inte längre finns kommer vi istället göra det i opposition. 

När jag packade mina flyttlådor på Regeringskansliet gjorde jag det med både sorg och stolthet. Sorg över allt vi har kvar att uträtta och som nu ligger i händerna på någon annan att göra – eller låta bli att göra. Stolthet över allt vi gjort, men också över att vi vet när det är dags att lämna. Att vi vet var vår gräns går.

Vi börjar nu på ett nytt kapitel i vår historia. Tillsammans ska vi göra allt vi kan för att få ett starkare mandat och ett ännu starkare inflytande nästa mandatperiod. Vi miljöpartister kommer att vara de som står kvar i valstugorna när andra packar ihop och går hem. Vi kommer alltid vilja dela ut ännu en flygblad, svara på ännu en fråga och ringa ännu ett samtal för att få den där vännen som vacklar att faktiskt rösta på oss. För vi vet hur viktiga uppgifter vi har framför oss. Vi kommer att göra det tillsammans och jag kunde inte ha ett bättre lag.

När det blåser som mest behöver vi varandra som bäst. Och det kommer att blåsa hela vägen in i valåret och genom valrörelsen. Men vi står pall. Vi vänder aldrig bort blicken från det vi vet måste göras. Och vi kommer att vara de som vågar sätta sig vid varje bord där besluten fattas och rakryggat ta striden för klimatet, miljön och rättvisan.

Om några veckor är det valår. Men innan dess jul- och nyårshelger. Jag hoppas att ni får vila och ladda batterierna – för laddade batterier kommer vi behöva.