Ett livs levande samhälle, där jättarna består av tiotals meter höga individer. Det vi kallar träd, men som andra medarter kanske betraktar som en bostad, ett gömställe, en transportsträcka, eller som en restaurang. Vi är bara en av flera arter som använder granen i våra liv, mer än 1600 arter i Sverige är beroende av granen. En del ser vi, andra inte. Många skalbaggar utvecklas innanför barken, och hästmyror passar på att bygga sina bon inne i stammen, skyddade från omvärlden. Därinne karvar de ut veden och skapar de vackraste labyrintiska konstverken, ett riktigt höghus. Om en lyssnar riktigt noggrant kanske en hör små små rörelser, som ett dämpat regn inifrån stammen. 

Någon som är bra på att höra ljudet av myror som rör sig inne i en stam med god precision är Europas största hackspett: spillkråkan. Den svarta stora fågeln med sin röda hjässa, lyssnar och lokaliserar. Sen hackar den upp trädet och skickar in sin långa och hullingförsedda tunga, som kan bli upp till 12 cm. Myrorna äts upp, men trädet med dess uthackade håligheter finns kvar. Kanske kan en fladdermus eller pärluggla ha nytta och glädje över spillkråkans kreation. 

”När jag går i skogen, uppskattar jag livet.”

När vi använder granen betyder det oftast att vi hugger ner trädet och forslar bort det från sin plats. Ofta faller hela skogsområden offer för samma behandling. Granen tillåts bli runt 70 år innan den ska skördas. Men kanske hade den blivit 300 år om vi inte hade huggit ner den, samtidigt som den hade gett livsförutsättningar för svampar, alger, insekter, fåglar och gnagare. En del av dessa benämner vi som skadedjur, för de vill åt vår egendom. Vi begär ensamrätt på träden. Men var går gränsen för vad vi äger? Kanske ser du höken skogen som sin, med koll över vilka som rör sig på marken. Eller så anser den ensamstående lodjursmamman att det är hon och hennes barn som äger skogen, den delen av skogen som vi kallar revir? Eller är det så att skogens konung älgen ser sig själv som härskare? 

Men vi har i alla fall något dem inte har. Vi har kartor, som med stöd från juridiken delar upp var ägande börjar och slutar. Ägarnas namn varierar men arten är densamma. Metallpinnar förankrar fantasin i jorden, som för att koppla ihop våra föreställningar med verkligheten. Men vad är det vi människor äger? Äger vi daggmaskarna, spindlarna, nematoderna och bakterierna i jorden? Äger vi daggen som bildar små droppar av vatten på morgonkvisten? Äger vi verkligen livet, som i grund och botten utgör skogen?

Dessa frågor är nästan tabubelagda, äganderätten bara är. Lika tabubelagt som det en gång var att ifrågasätta om jorden verkligen var centrum för universum, är det idag att ifrågasätta om människan har någon rätt i att härska och förtrycka allt annat liv på jorden. 

När jag befinner mig i skogen, ser jag inte naturresurser, jag uppskattar inte naturen i kronor och ören. Jag ser det för vad det är: ett levande system. Och när jag går i skogen, uppskattar jag livet.

Rebecka Le Moine
talesperson biologisk mångfald (MP)